Hoppa till verktygsfältet

“Det är inte ditt fel, men det är ditt problem”

Detta summerar ganska bra hur det är att växa upp inom Jehovas Vittnen. Här är min historia:

Jag föddes in i en familj där mamma och pappa var djupt troende Jehovas Vittnen. Från tidig ålder lärde jag mig om Jehova, änglar och demoner. Snabbt insåg jag att jag var konstant övervakad av Jehova och hans änglar som såg allt jag gjorde, var jag än var. Som enda dotter till före detta PMSU (nu special pionjärer) och missionärer medfördes höga underförstådda krav att lyckas och alltid göra det rätta. Jag döpte mig redan vid 12 års ålder -ett par veckor innan första terminen på högstadiet. Hoppade av gymnasiet, började som pionjär när jag var 17 och flyttade till en annan stad och gifte mig när jag var 18 år.

Trots valet att bli pionjär så hatade jag tjänsten. Det absolut vidrigaste man kan göra med sin tid är att knacka på folks dörrar med ett budskap som de allra flesta inte vill höra på. Ändå var jag tvungen att låtsas att jag tyckte om det, att det var viktigt och livräddande arbete inför mina pionjärkamrater. 70 timmar per månad år ut och år in, nästan 10 år blev det. I hela min kropp skrek det NEJ! Hela den här tiden så trodde jag att det var fel på mig. Brist på tro, tacksamhet och en alldeles för stor människofruktan. Inget går att be bort. Jehova lyssnar inte på böner om sånt. I en mix av panik över att jag inte skulle orka situationen som pionjär i Sverige, och ett konstant tjatande på sammankomster om att flytta dit behovet var större lyckades jag övertyga min man om att flytta till Thailand.

Thailand blev ett andrum. Thailändare vill ha vita vänner som lär dem engelska och tiden tickar på bra då. Efter ett tag gick vi helt över till Thaimöten. På dessa möten har man tillfället att stänga av och inte lyssna, det är så ansträngande. Speciellt efter en 20-30timmars vecka i tjänsten på moppe i 30-35 graders värme. När man inte förbereder sig för möten, så pluggar man språk, förbereder studier och studerande av Vakttornet. Kraven har inga slut.

Jag tror detta blev för mycket för min man, alla krav. Vårt äktenskap tog slut i Thailand även om vi fortfarande var gifta och levde under samma tak så levde vi singelliv. All press som det innebär att vara vittne börjar bli för mycket. Alltid prestera och nu bolla tre språk, studera på tre språk, att alltid vara förberedd och svara på möten, kulturkrockar. Tävlingsandan i den lilla thailändska församlingen var enorm. Kanske inte så mycket bland de inhemska, som jag helt ärligt saknar och älskar väldigt mycket, men bland alla västerländska. Tävling var inte uttalad men den fanns där. Vem hade flest bibelstudier? Vem svarade mest på mötena? Vem kunde sjunga högst? Vem ska bli äldste först? Bära runt mikrofonerna var numera prestige, i våra hemländer var det ofta tonåring som gjorde det, men nu gick vuxna män stolta som tuppar när de bar runt på mikrofonerna. Fantastiskt tyckte deras fruar och la upp en bild på instagram. 

Allt detta gjorde mig så trött. Feber varje månad och nu i efterhand inser jag att väggen som många går in i var väldigt nära. Bara för att leva i låtsasvärld och predika om en framtid som passar i en sagobok. Detta blev ändå räddningen för mig. Jag orkade inte längre studera lika mycket, lyssna på mötena eller gå i tjänsten. Jag blev mer och mer irriterad på hur JW-Broadcasting var som för barn. Irritationen på att behandlas som en imbecill som måste få varje ord förklarad för sig. Jag ville göra något i ”sanningen” en karriär kanske man kan kalla det för, men eftersom jag var kvinna kunde jag inte. När det kommer till detta var jag helt beroende av min man men han var trött och slutkörd från vårt levnadssätt och orkade inte göra karriär. Antagligen mådde han ännu sämre än jag själv. 

Frustrationen över situationen och tävlingsandan är överväldigande. Enligt vittnena är det hälsosamt grupptryck som gör att man vill göra mer för Jehova. Enligt mig så gör man det för man orkar inte bli sedd ner på. Orkar inte vara det svarta fåret som inte räcker till, som sitter i b-salen, aldrig svarar eller bara är allmänt konstig. Det fick man ju lära sig redan från barnsben att de inte var ”rätt sorts kristna”. Jag var så rädd att bli en sådan person, att vara perfekt va det absolut viktigaste. Hela tiden jobba på sin personlighet, vara mer som Jesus. Aldrig dög man som man var. I Thailand fick jag se hur mänsklig denna organisation är. Hur unga bröder blev äldste dagen efter jag sett dem köra fulla på moppe. Hur man valde ut sina favoriter inom äldste kretsen. Ett som är säkert är att helig ande inte finns när man väljer nya bröder att vara hedar för församlingen. Om guds heliga ande inte kan se en ung broder full på sin motorcykel, vad missar den då ytterligare?

För att lämna krävs ett tvivel eller något som drar mer än rädslan för Jehova och Harmageddon. Jag måste erkänna att jag lämnade någonstans mellan dessa punkter, att dessutom inte förstå mötena och hela tiden bli hjärntvättad hjälpte också. Jag förstod helt enkelt inte längre hur allt hängde ihop. Förklaringar som jag lärt mig sedan unga år kom inte upp i huvudet helt automatiskt längre. Varför var jag ofullkomlig och skulle straffas för något som Adam och Eva gjorde? Vi människor vill ju inte ens straffa barn för deras föräldrars gärningar. Är inte detta omoraliskt av Gud? Jo, vi ärvde den men arvet skapade Gud. Varför kan inte olydnad bara straffa de som förtjänar det? Gud kan väl läsa hjärtan? Allt lidande människor har utsatts för och utsatt varandra för känns som en överdrift för att helga Guds namn. Bör inte en allsmäktig Gud ha mer överseende eller kunna bevisa sin makt på ett mer kärleksfullt sätt?

Genom åren som JV har frågor som dessa då och dykt upp som från ingen stans. Lärofrågor har gjort mig arg, jag ville inte diskutera eller prata om det. Jag lärde mig aldrig hur man räknade ut 1914 från 607. Det gick ju inte, då trodde jag att det var mig det var fel på, nu misstänker jag att logiken inte fanns där och för att få hjärnan att göra sådan gympa bör man lägga ner mer tid än vad jag någonsin orkade. Ilskan jag kände emot att studera och resonera kring lärofrågor tolkar jag som idag att detta var en reaktion på att min frihet kvävdes. Jag hade ett otroligt behov av att få känna mig fri. ”Sanningen ska göra er fria”– JVs sanning kvävde mig, den gav mig ångest, fick mig att ifrågasätta mening med livet och hur detta kunde vara allt i livet. Även om jag personligen idag tycker att Bibeln är en sagobok skriven av män för män, så han som skrev Jesus ord i Johannes 8:32 ”Sanningen ska göra er fria” visste ändå vad han snacka om. För ack, vad sanning skapar frihet. Att få tänka själv, ta egna beslut över sitt egna liv. Det är frihet.

Vad är meningen med livet? -är frågan jag ställde mig ständigt. Den fråga som vittnena menar sig ha svaret på. Jag letar i Watchtower Library och online, slår upp alla skriftställen. Som tonåring sökte jag detta svaret också och någonstans bland alla artiklar så hittade jag ett svar som var tillfredsställande i flera år. Jag kan inte längre komma ihåg svaret och de svar jag hittar räcker inte till. Hur kan det vara tillräckligt att göra Guds vilja? Jag har gjort allt som jag blivit tillsagd från äldste bröder, från pionjärer, på sammankomster, möten, i hela mitt liv har jag gjort det jag förväntas göra. Jag blev pionjär, jag flyttade dit behovet var större, lärde mig ett nytt språk, umgicks med människor jag helst aldrig skulle träffat, allt gjorde jag och jag var olyckligare än någonsin. Vore skönt om flyget kraschar på väg hem till Sverige, så kanske jag åtminstone uppstår i paradiset tänkte jag. Min slutsats var att eftersom detta var den mest perfekta organisationen i världen och leddes av Gud, Jesus och hans utvalda så kunde det inte vara den det var fel på. Det var hos mig felet låg. Jag kunde inte vara ärlig i det jag gjorde. Ville jag bara få status inom organisationen och hade Jehova avslöjat mina själviska tankar? Jag kände att jag var en dålig fru, för jag var antagligen inte så respektfull som jag borde varit, försökte leda familjen även fast det inte var mitt jobb. Jag försökte rannsaka mina motiv.

I församlingen i Thailand kändes det hela tiden som att man blev utvärderad av andra. Hur andlig och bra man var. Svarade man inte på mötet så var detta inte bra, det fick man fort veta. Var du inte lika entusiastisk som amerikanerna var du inte tillräckligt andlig. Hela tiden synad i sömmarna. Att komma till Sverige och jobba på sommaren var en fristad. Andra sommaren i Sverige lyckades jag få ett jobb där det bara är jag och ”världsliga” alltså inte städ och inte fönsterputs. Dessa människor var vänliga, trevliga och där träffar jag också han som skulle komma att bli min väg ut ur organisationen.  Även om jag inte blir superkär direkt så ger han ett intryck som stannar med mig, som jag tar med mig tillbaka till Thailand. När det återigen börjar närma sig sommar och jag ska tillbaka till samma jobb, var min tanke ur vittnes perspektiv: Detta kommer inte sluta bra…

Jag vill vara försiktig med hur mycket jag beskriver av mitt äktenskap och hur det slutade. Men en stor del till varför jag inte orkade fortsätta och “gav upp loppet för liv” som vittnena gillar att beskriva det, är just mitt äktenskap. Jag gifte mig ung som många andra vittnen och det är helt enkelt som så att man inte alltid passar ihop efter några år, eller som i mitt fall aldrig passade ihop. Något jag fick höra ofta var: Ni är så olika, så omaka. Detta stressade mig något otroligt. Jag hade gjort ett val som var fel, inte bara jag visste om det, utan andra såg det också. Detta gnagde i mitt sinne under flera år. Vi passade aldrig ihop. Tyvärr resulterade detta i att det var en ganska kärlekslös relation vilket fick mig att söka uppmärksamhet hos andra. Ibland så kändes det som att jag var kär i någon ny varje vecka, bara jag fick en liten gnutta uppmärksamhet. Fel i Jehovas ögon och ytterligare en anledning till varför välsignelser uteblev. Kände en otrolig skam över mina känslor.

Allt gick ganska snabbt på slutet. Jag ville inte tillbaka till Thailand. Jag berättade om mitt dåliga äktenskap för mina föräldrar och slängde mer eller mindre ut min man. Mycket kan göras snyggare, men fan va skönt det va att packa ihop hans tjänsteskjortor. Aldrig mer skulle jag tvätta dom eller behöva stryka och hänga dem på rätt sätt. Även om jag försökte bromsa förloppet så mycket det gick, för att vara säker på att jag tog rätt beslut, så hade jag panik och en ångest som är svår att beskriva. Låtsades lyssna på möten via telefon, för att få tyst på allt tjat om att det inte är Jehova det är fel på. Frågorna är många: Skulle jag skilja mig? Vart skulle jag bo? Vad skulle vi gör med alla grejer i Thailand? Skulle jag kunna hitta ett jobb? Ett tag övervägde jag att packa en ryggsäck och bara rymma. Kommer ihåg att jag en gång stod i mina föräldrars förråd och letade efter en vinterjacka, det borde jag ju ha om det skulle blir kallt när jag stack. 

Jag började öppna mig för mina arbetskamrater. Berättar lite mer och mer. Förvånad över att de inte började tycka illa om mig? Det var ju så de skulle reagera enligt organisationen, världens människor hatar oss – det gör dom inte. Stödet var otroligt. Jag är så tacksam över alla som lyssnade på mig. En sak som var säker var den att även om det inte blev något förhållande med mannen på jobbet, så är jag honom evigt tacksam för jag nu kunde skilja mig och göra slut på en del av mitt olyckliga liv. 

Efter ett antal månader med ständiga frågor: ”Hur ska du göra med ditt äktenskap”? ”Vad håller du på med”? ”Du kan väl komma på mötet” Släppte jag bomben. Jag har träffat någon på jobbet. Jag vill ej vara ett Vittne längre. Mamma var ledsen, tvingade mig att vara kvar och berätta för pappa. Det gick ännu sämre. Till slut orkade jag inte längre utan reste mig och gick. Pappa följde med ut i hallen. Satte på mig skorna, kramade pappa och sade att jag älskade honom, snubblade ner i trappen för att jag inte kunde se för alla tårar. Processen drog igång med kontakt av äldste och samtal med dem på Rikets Sal. Jag skulle ut ur församlingen så fort som möjligt. December 2018 är en enda stor dimma. Det jag minns tydligast är att jag fick flytta in hos min nya pojkväns familj. Det var julafton och jag fick en bingolott. Av alla ”synder” jag hade begått kändes denna som den värsta. Tänk om mamma hade sett mig nu tänkte jag. 

Förvirring, vilsen och ständigt ont i magen. Hade jag verkligen gjort rätt val? All trygghet och hela mitt sammanhang var som bortblåst på ett par veckor. Telefonen tystnade. Ingen hörde av sig längre. Jag var själv med mina tankar och hade ingen av mina gamla vänner kvar att ventilera med. Ingen som jag kände väl som jag kunde prata med. Det var förväntat men ändå en chock. 
Nu ska jag skapa mig en ny tro. Jehova känns väldigt långt borta och har gjort under en lång period. Han hade inte känts verklig som en person sedan länge, han hade varit en abstrakt varelse som människor krävde att jag skulle anpassa mitt liv efter.  Kan jag nu vända mig till gud som jag gjort så många gånger förr för att få hjälp och vägledning? Vad och vem tror jag på? Även om paradis och uppståndelse har konst långt bort så har det alltid varit ett kanske, nu helt plötsligt är jag dödlig. Inget paradis att rädda oss om olyckan skulle vara framme.

Varför lämnade jag? Lämnade jag för rätt anledning? Jag lämnade inte för att jag började ifrågasätta. Även om tvivel alltid funnits så blev jag utesluten för att jag var tillsammans med en man som jag inte var gift med. Det tog mig månader att ens våga titta på den andra sidan: Avfällingarna. Hur hemska och farliga var de egentligen?

Det visade sig att det inte var något fel på dem alls. Många hade granskat sin tro och lämnat när kom fram till att de inte trodde på läran längre, för att de insett hur organisationen hanterar pedofiler eller att blodfrågan dödar människor helt utan grund i Bibeln. Dessa människor delar min bakgrund och vill bara informera och hjälpa människor som går igenom samma saker som de själva gjort. De kämpar för att mänskliga rättigheter ska finnas även i de mest stängda miljöer och att problem inom sekter uppmärksammas och fångas upp.

Även om jag önskar att jag också hade kunnat avslöja min religion så ångrar jag inte för en sekund hur det blev. Att lämna Jehovas vittnen var stökigt. Antagligen sårade jag många och lämnade massor med frågetecken efter mig för jag stack bara utan att förvarna speciellt många. För de som undrar så lever jag ju fortfarande och kan svara på frågor. Att ta hjälp från världsliga bevisade att människor är inte onda. Det är de absolut viktigaste jag lärt mig under den tid jag tillbringat utanför organisationen att de allra flesta människor är goda och vill andra väl. Familjen som sedan blev min familj som tog in mig veckan innan julafton och alla arbetskamrater som lyssnat på mitt förvirrade pladdrande är bara några enstaka bevis på detta. Vi klarar oss alla utan Jehova och hans välsignelser och vi klarar oss utan att hans organisation fattar beslut åt oss. Livet blir lyckligare av att försöka göra det bästa själv, ta egna beslut utan att vänta på att kanske få hjälp av en gud.

Under mina år som Jehovas Vittne så kändes det ibland som att någon där inne har försökt bryta sig loss och säga något viktigt, men man tillät aldrig detta hända fullt ut. När någon blev utesluten så tänkte jag ibland “Vad skönt för dig”. Men vad kom den tanken ifrån? Sista åren i Thailand tänkte jag att jag vill inte vara ett Vittne.

Thailand gick bra ännu då man var spännande och exotisk där, men efter en tid ville jag inte vara vittne någonstans på planeten. Tanken som aldrig brutit sig loss, lossnar: Jag vill inte längre identifiera mig som ett vittne. Ska vänta tills mina föräldrar inte är i livet är frågan. Det sista jag ville var att göra dem illa, jag brydde mig egentligen inte om någon annans åsikt än deras. Jag vill inte förlora mina föräldrar. Det går dock en gräns för hur mycket man orkar utplåna sig själv och göra allt för att andra ska bli glada och nöjda. Min gräns gick vid att jag kunde få separera men sedan skulle jag få spendera resten av mitt liv ensam, utan barn, utan en möjlighet att skaffa mig en familj. Den insikten gjorde att jag fick nog, ”25 år gammal ska jag leva utan möjligheten att få skapa min egna familj?” Aldrig. 

Väl ute på andra sidan är det mycket som ska göras och många känslor att känna. Den personen man var som vittne är borta, ofta så identifierade man hela sitt jag som ett Jehovas Vittne. Livet kretsade helt kring detta, och i de stunder då tvivel infann sig så övertygade jag mig själv att ”detta åtminstone var det bästa levnadssättet. Världens människor är ju så olyckliga. De vet vi ju alla inom JV.” Bland det sista min mamma sa till mig var ”vem är du utan din religion”? Just då känns det självklart jag är ju jag med eller utan Jehova, jag är exakt samma människa dagen före och efter jag uteslöts ur Jehovas Vittnen. Jag tror att jag är en lite bättre människa än som JV.

Jag tror att det är just i identitets sökandet jag fastnat, två steg fram tre steg tillbaka. En del dagar stark andra dagar så svag. Även fast jag är en person med åsikter och tankar så är det svårt att veta vem man är, eller att hitta sig själv. Mitt liv har sedan lämnandet gått ut på att skaffa mig en utbildning. Tänker att på så sätt så kommer jag hitta rätt. Ena veckan är jag sjuksköterska, andra polis och den tredje arkitekt. Naturligtvis så förstår jag att ett yrke inte kommer kunna identifiera hela mig och göra mig lycklig. Men på något sätt så är det så vi har gjort med oss själva som Jehovas Vittnen. Vi utplånade våra personligheter för att vara Kristuslika.

Vi var förkunnare, pionjärer, missionärer, beteliter. Titeln gör oss till den person vi är. Vi har sprungit och stressat för att hinna med möten, bokstudier, familjestudier och tjänst. För att inte tala om alla timmar det tog att förbereda sig för dessa möten, dessutom hinna med daglig bibelläsning och dagens text. Det är inte konstigt att man känner sig helt blank när denna cirkel fått sitt slut. Inte konstigt men svårt att acceptera. Får jag bara kolla på tv en hel dag? Spela Pokémon? Göra saker som inte är ”nyttiga” eller ”uppbyggande”? Det kanske är så här livet ska vara ett sökande efter vem man är eller vill vara. Utvecklas personligen genom utbildning, nya intressen eller nya vänner. Känslan av alla möjligheter, friheten i att kunna göra precis vad man vill, är fantastik. Det känns som att få en andra chans i livet, ett helt nytt där jag kan skapa precis vad jag vill.

Jag vet inte exakt hur lång tid det kommer ta att hitta vem man är utanför Jehovas Vittnen. Det jag vet är att det är underbart att ha torsdagar och söndagar lediga och aldrig mera någon tjänst på lördagar eller någon annan dag i veckan heller! Inte längre har jag vänner som är påtvingade mig för att vi är bröder och systrar. Friheten är absolut värd den tillfälliga förvirringen. Kom ihåg! Sanningen ska göra er fria.

/Hedda

Du kanske också vill läsa: